The fault in our stars. Jag och olof såg den på bio förra veckan. Gråtkalas. Ingen av oss har varit med om att så många människor gråter så högt till en film någonsin. Folk snyftade, grinade, hulkade. Jag med, och jag är ingen film-gråterska. När den var slut gick vi sida vid sida i total tysthet. Stannade upp, tog några djupa andetag när vi kom ut i den friska luften och fortsatte sen gå i tysthet några minuter. Nästa gång vi stannade kramade om varann och resten av kvällen spenderades på en tapas-restaurang med döden som samtalsämne. 

Se filmen, den är tung men fin och nyttig. Jag har hittills haft den enorma turen att få slippa möta cancer på nära håll men ändå påverkade den här filmen mig något enormt. Jag tänkte mycket på mig och Olof, vad gör man om något skulle hända?

Cancer biter tag i 1 av 3 men alla drabbas någon gång i livet, alla känner någon. Det är något jag tänker på ofta. Jag brukar undra vem i min släkt, vem i min gamla högstadieklass, vem i min kompiskrets, vem i min bekantskap? Kommer jag få cancer? Och hur kommer det gå för den som blir sjuk? När?