Hej. Det var längesen.
Jag vill säga att jag har varit alldeles för upptagen med livet för att hinna slå mig ner här i tio minuter men det kan jag inte, då ljuger jag. Allt beror på lathet. 
Men ändå är det mycket som hänt. Fina Olofs bal och student, midsommar och dessutom har jag fångat ännu ett jobb med titeln lokalvårdare. 



Just nu sitter jag vid Olofs köksbord och andas in hans familjs trygga dofter. Olof ligger i sin säng och sover som en litet barn, han är numera en hårt arbetande man och det tar visst på krafterna.

Även om allt är så behagligt i det här hemmet är det just nu lite för tyst. Helt tyst. Nästan. Om jag anstränger mig kan jag faktiskt höra en trött fluga surra omkring och den verkar inte riktigt orka lyfta sin egen kropp längre. Sommarvärmen tar kol på alla trots att det knappt har existerat någon värme så här långt. 
En stor måne lyser upp som en stark gatulampa utanför köksfönstret. Jag känner mig så liten när jag tittar upp mot den. Här sitter jag, en sömnlös 20-åring, och har magont för lite småproblem; skickade jag verkligen det där mejlet? vilka dagar var det nu jag jag skulle jobba nästa vecka? vad ska jag äta imorgon? Men, vad är dessa bagateller i jämförelse med hela universum? Fast å andra sidan kan ju en fjärils vingslag påverka vad som händer på andra sidan atlanten...

Men nej, jag har inte rätten till att vara såhär bekymrad över dom där struntsakerna som rör sig i huvudet och tvingar fram bultande smärtsamma knölar i magen.
Här sitter jag i min älskades kök och jag kom precis på en sak - jag mår så himla bra, jag är ta mig tusan världens lyckligaste sömnlösa 20-åring.

Det spelar ingen roll att den där surrande flugan har börjat irritera mig en aning, att det knappt har varit någon sommarvärme än, att jag inte kan sova eller vilket pyttefel jag ska ta itu med först.
Jag är kär. Han är kär i mig. Det finns inget som kan förstöra någonting.
Kärlek är något väldigt fint och varmt att luta sig tillbaka mot. Något som kan få en glad i alla lägen. Något som gör en sådär stabilt lycklig i grunden vad som än händer i övrigt.

Och nästa gång jag tittar upp mot månen ska jag försöka undvika att känna mig liten och obetydlig. Jag är ju ändå något av det viktigaste i en annan människas liv.